Denne bokomtalen publiseres på HonestThinking 24.01.2012. Sitater er hentet fra andre, reviderte opplag, og gjengis av HT i henhold til avtale med forfatteren.
Bak forfatterpseudonymet Julia Caesar skjuler det seg en svensk journalist. Hun har skrevet en av de mest deprimerende bøkene jeg har lest på en stund, nemlig Världsmästarna – när Sverige blev mångkulturelt (2010). Der beskriver hun, noen ganger litt vel detaljert, hvilke dramatiske forandringer Sverige har gjennomgått de siste tiårene, samt hvordan dette er blitt trumfet igjennom ved hjelp av fortielser, løgn og hersketeknikker, kombinert med en sterk innskrenkning av ytringsfriheten. Hun er noen ganger tendensiøs i sin fremstilling av enkelte temaer, og hun gjør til tider bruk av en retorikk som bør revideres i lys av 22/7, men dette er etter min mening ingen unnskyldning for å fortie eller overse boken.
Det som bærer boken er alle de faktaopplysningene hun legger frem; her dokumenteres – i all sin gru – kritikkverdige forhold som svenske medier og politikere ønsker å holde skjult for allmennheten. Caesar gjengir dessuten en rekke mildt sagt tankevekkende uttalelser fra representanter for nevnte grupper. Nettopp derfor er denne boken viktig, og nettopp derfor bør den leses. Ikke bare av svensker som lurer på hvorfor landet deres er i fed med å gå nedenom og hjem, men også av folk i nabolandene som ønsker å forstå hvordan utviklingen kommer til å bli også her hos oss dersom vi skal følge i Sveriges fotspor.
Fra bokens omslag: «Världsmästarna är en faktabaserad granskning av hur den mångkulturella politiken har förändrat Sverige. Det är den granskning som massmedia borde ha gjort men inte gör. Boken innehåller en obarmhärtig uppgörelse med den egna yrkesgruppen – författarren är journalist med lång erfarenhet av medievärlden. På grund av en krympande yttrandefrihet och det växande hotet från islam skriver hon under pseudonym, Julia Caesar.»
I det følgende gjengis en rekke utdrag fra bokens ulike kapitler, i den hensikt å gi leseren et inntrykk av forfatterens skrivestil og budskap. Lesere som nøyer seg med å lese noen utdrag her og der, bør passe på at de får med seg avsnittet VÅLDTAGEN TOLVÅRING fra kapittel 10 (helt mot slutten). Den som ikke blir rystet over det som står der ...
Om medias internalisering av en politisk ideologi
Ett sjukt land har behov av en sund press.
Men i Sverige är pressen sjukare än landet.
Danska bloggen Snaphanen.
JOURNALISTERNAS uppdrag är sanningen.
”Journalistik är att berätta om vad som har hänt. Journalistiken
ska avslöja, ge bakgrund, förklara och informera. Men det ingår
också i uppdraget att det ska ske korrekt och allsidigt, utan dolda
påtryckningar - fritt från jäv och ekonomiska smörjmedel.
Ändå struntar journalister och medier ibland i de frivilliga, ganska
få, men dock gemensamma spelreglerna. Och ställs mycket sällan till
svars.
Frågan är vad det kan bero på? Och vad man kan man i så fall göra åt
problemen?”
(Ur radions program Publicerat 7 februari 2010.)
Hur ser verkligheten ut bakom de vackra orden korrekthet och
allsidighet?
Den här boken handlar om hur invandringspolitiken har förändrat
Sverige. Om hur riksdag och regering har beslutat att Sverige
ska vara ett mångkulturellt samhälle. Och inte bara det: vi
ska vara världsmästare i godhet.
På historiskt kort tid, bara några årtionden, har Sverige genomgått
en enorm förvandling från ett etniskt ovanligt homogent
land till ett mångkulturellt och mångetniskt land med
mycket stor andel utrikes födda invånare. Landet tar varje år
emot i storleksordningen 100 000 personer från andra länder
och världsdelar. I dag är 20 procent av landets befolkning - var
femte invånare - född i ett annat land eller har utrikes födda föräldrar.
Befolkningen talar i dag närmare 200 olika språk.
Man byter inte ut en femtedel av befolkningen i ett land utan
att det uppstår problem. I följderna av en ansvarslös invandringspolitik
upplever befolkningen och det svenska samhället
mycket stora och ständigt växande ekonomiska och sociala svårigheter.
Men det avspeglar sig inte i medierna. De ökande kostnaderna
och problem med segregation, en växande och allt brutalare
kriminalitet, en nedmonterad välfärd, arbetslöshet och vad
som numera kallas ”utanförskap” ställs aldrig i relation till en i
jämförelse med andra länder extrem invandringspolitik. Genom
energiska insatser av den svenska journalistkåren höljs
problemens orsaker i dimma. Inte på något annat samhällsområde
sviker journalisterna så till den grad sitt professionella uppdrag.
Debatten om de grundläggande frågorna och politikens
inriktning faller rakt ned genom universums svarta hål.
Politikerna har genomdrivit en totalt orealistisk och katastrofal
invandringspolitik. Journalisterna har gjort den möjlig. Bland
annat genom att alldeles för sällan ställa frågan varför? Det är en
fråga som måste ställas med envisheten hos ett litet barn, oförtröttligt
om och om igen, tusen och åter tusen gånger – tills svaren
blir sanna. Massmedia innehåller alldeles för många därför –
men lider stor brist på varför.
[...]
AVVIKA FRÅN NORMEN ÄR FÖRRÄDERI
[...]
Den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger uttryckte
det så här i sin reportageserie Svensk höst i Dagens Nyheter 1982:
”Det såg fullständigt ut som om denna kulturs eviga förvaltare, socialdemokraterna,
hade lyckats med ett projekt som alla andra regimer,
från teokratier till bolsjevismen, redan hade lidit skeppsbrott med, nämligen
att tämja människorna.”
Journalisterna är inget undantag från den statliga tämjningsprocessen.
Tvärtom, de går i spetsen för den och uppför sig som
tama huskatter i maktens boningar. Idealiseringen av den statliga
ideologin tar sig uttryck i en princip som uttalat eller outtalat styr
allt arbete på landets redaktioner: Att inte publicera någonting
som kan bidra till att öka främlingsfientligheten i samhället.
Journalisterna har helt enkelt bestämt sig för att ta ansvar för
en politisk ideologi och utelämna fakta som inte passar in i den
verklighetsbild man vill ge. Och man slår sig för bröstet och
tycker i allmänhet att man gör något bra och föredömligt.
Men när media arbetar efter en sådan målsättning har man
samtidigt fattat ett beslut att överge sanningen, eller åtminstone
att inte ge en allsidig bild av verkligheten. För att det ska fungera
i praktiken ålägger sig journalisterna - medvetet eller omedvetet -
en omfattande självcensur.
Om exempelvis ett allvarligt brott har begåtts av invandrare –
vilket inte är osannolikt, eftersom invandrare är kraftigt överrepresenterade
vad gäller brott - då väljer journalisterna regelmässigt
bort denna sanning. Det vill säga de tar på sig ansvaret för
nyhetens tänkbara politiska och övriga konsekvenser och läsarnas/
lyssnarnas/tittarnas tolkning av nyheten. Därmed gör journalisterna
sig själva till en censurinstans, som i en diktatur.
POLITISK KORREKTHET SOM GIFTGAS
För att lyckas gå i den politiska maktens ledband är medias allt
överordnade mål att upprätthålla en politisk korrekthet.
Den politiska korrektheten förgiftar och förlamar journalisterna.
I ”bästa” fall utgörs den av en hårt friserad sanning. Bara i
förväg godkända, ”pålitliga” människor med godkända åsikter
släpps fram i tidningsspalter och radio- och tv-studios. Personer
och åsikter som avviker från de statligt och medialt sanktionerade
förpassas till ett ingenmansland där de inte kan göra sina röster
hörda.
I sin värsta form är den politiska korrektheten detsamma som
ren lögn, men fortfarande med samma syfte: lojalitet med makten.
Att vara politiskt korrekt är att vara mainstream, att anpassa
sig till de politiska makthavarnas uppfattning och aldrig utmana
den – inte ens när journalisten vet att de ljuger.
Den politiska korrektheten är till sin natur en sorts masspsykos
som genomsyrar hela det svenska samhället. En psykotisk
person lider av en begränsad och selektiv verklighetsuppfattning
och tror fullt och fast på sina hallucinationer. På liknande sätt
förhåller det sig med den svenska journalistkåren. Journalisterna
är ohjälpligt fångna i en föreställningsvärld där sanningen inte
längre existerar annat än som hotfulla glimtar som med all kraft
måste motarbetas.
[...]
”DET ALLMÄNNA BÄSTA” – FÖR VEM?
Brittiska BBC utredde 2007 problem med objektiviteten i sina
egna program. Rapporten From Seesaw to Wagon Wheel; safeguarding
impartiality in the 21st century visade att vänstervridning av
rapporteringen var ett problem. Men den allvarligaste upptäckten
var den här:
”En mindre synlig risk som kräver särskild uppmärksamhet är när
program påstås skildra en konsensus om ’det allmänna bästa’ eller dras in
i kampanjande.”
Det är exakt den fälla som svenska journalister faller i. De
köper politikernas målsättning rakt av, tar för givet att den är bäst
för oss alla – och sprider evangeliet till den klentrogna allmänheten,
okritiskt och distanslöst. Sedan 70-talet kryper journalistkåren
för islam och är de mest högljudda megafonerna för
statsideologin om det mångkulturella samhället, ofta mer salvelsefulla
än politikerna själva. Civilkurage och självständigt tänkande
är bristvaror.
SVT-journalisten Janne Josefsson, känd från Uppdrag
Granskning och Debatt, konstaterar:
”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som
min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett
seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett
mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella
samhället. Men vi som försvarar det har ju förskönat det. Det är
otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på
några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på dem
som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från
flyktingar och invandrare.”
(Helsingborgs Dagblad 10 februari 2008.)
Det nationella självhatet, ett paradis för krigsförbrytare
och sorgen över en oåterkallelig förlust
Det tog bara några decennier för Sverige att svinga sig upp från
rasbiologisk spetsnation till världspolitiskt samvete.
Christian Catomeris, tv-journalist, i Svenska Dagbladet
7 oktober 2004
Vi lever i en demokrati med uppslutning hos folkmajoriteten
kring demokratiska grundvärderingar som mäns
och kvinnors lika värde, barns rättigheter, yttrandefrihet
och åsiktsfrihet. Det är en värdegrund som för de flesta känns så
självklar att vi tar den för given och frestas att oreflekterat och
naivt utgå ifrån att den också omfattas av alla människor som har
kommit till Sverige från andra länder.
När de svenska politikerna från 1970-talet och framåt öppnade
Sveriges gränser för en extremt generös invandrings- och
asylpolitik - långt utöver det åtagande som Genèvekonventionen
innebär - sågs det utifrån den då rådande ideologin som ett
sätt att riva gränser mellan länderna och bidra till fred och samarbete
på jorden. De mäktiga ideologiska vågor som svepte över
en krigstrött värld decennierna efter andra världskrigets slut 1945
präglades av en stark önskan om fred och överskridande av
nationsgränser. Världen hade fått betala ett högt pris för en
maktfullkomlig nationalism. Nu skulle alla bli världsmedborgare i
första hand. Alla på jorden var ett enda folk.
[...]
I Sverige nådde efterkrigstidens ideologiska svallvågor full
kraft på 1960- och 70-talen och blandades med stora doser kommunism
från totalitära diktaturer. Samtidigt förvandlades den
svenska identiteten till något sekundärt. Den nationella
lojaliteten, känslan för det egna landet, rasade mot nya
bottennoteringar. Allt som representerade svenskhet och svensk
kultur var töntigt och pinsamt. Det skulle föraktas och utplånas.
Hembygdsföreningar, folkdans och midsommarfirande runt majstången
sågs som löjeväckande och gammalmodigt och kallades
till och med i vissa läger för ”färgglad fascism”. Den svenska
flaggan blev en töntsymbol, alternativt en symbol för tvivelaktig
nationalism. Allt internationellt omgavs av storögd spänning och
exotism.
Språket började tvättas rent från ord som neger, tattare och zigenare.
Fosterland blev ett fult ord, liksom vit och ursprungsbefolkning.
Nu skulle alla som någon gång satt sin fot i Sverige kallas
svenskar, och vi fick lära oss att alla människor är likadana och
alla kulturer är lika bra - även de som mördar oliktänkande och
förtrycker kvinnor, barn, funktionshindrade och homosexuella.
Fast minst bra är den svenska kulturen. Om den ens finns.
Den socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins uttalande
för turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturk i mars 2002
har blivit en klassiker:
”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på
invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting
som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana
töntiga saker.”
”URSVENSKT ÄR BARA BARBARIET”
Mona Sahlin har gjort sig känd för att inte tänka särskilt djupt
innan hon öppnar munnen men har aldrig låtit det hindra henne
från att uttala sig i olika frågor. Med sitt uttalande anslog hon
tonen. Den nyblivne statsministern Fredrik Reinfeldt (m) ville
inte låta sig överträffas vad gäller svenskförakt när han ett par
månader efter den borgerliga valsegern, den 14 november 2006,
besökte invandrartäta Ronna i Södertälje:
”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har
kommit utifrån” sa Reinfeldt.
I vilket annat land kan en statsminister ostraffat spotta på sitt
eget land och dess befolkning och till och med tro sig skörda
poäng på det?
Den som letar efter nedsättande uttalanden om Sverige bland
svenska politiker behöver inte leta länge. Så här uttryckte sig
näringslivsminister Maud Olofsson (c) i ett tal vid en
företagarvecka Trosa 22-26 oktober 2007:
”Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var
människor som kom utifrån.” (Östra Sörmlands-Posten, november 2007.)
I en tv-debatt med Sverigedemokraternas ledare Jimmie
Åkesson den 20 oktober 2009 ifrågasätter Maud Olofsson med
påtaglig aggressivitet om det över huvud taget finns någon svensk
kultur.
-Svensk kultur, vad är det?
Detta sägs alltså av ledaren för ett parti som bara något
årtionde tidigare hette Bondeförbundet och var djupt förankrat
hos den svenska landsbygdens folk.
Här handlar det inte om kunskapsbrist i första hand. Partiledarnas
uttalanden visar en ideologiskt grundad fientlighet mot
deras eget land och dess kultur. Så uttalar sig landsförrädare.
Men det absoluta rekordet i nationellt självhat har Birgitta
Ohlsson (fp). Medan hon var ordförande i LUF, Liberala Ung
domsförbundet, skrev hon följande på den svenska nationaldagen
2001:
Avskaffa Sverige!
”Blågula fanor, rojalistiskt fjäskeri och fosterländsk glädjeyra. I dag på
den svenska nationaldagen förväntas vi som goda medborgare att
uppmärksamma vår nation. De mest entusiastiska vallfärdar till
hembygdsgårdar, sjunger nationalsången och firar som om det vore en
nära släkting som fyllde 50. Men vad firas egentligen? Demokrati och
öppenhet som präglar denna del av världen?
Ingalunda. Snarare ser vi en automatpatriotism och konservativt vurmande
av nationalstaten. Trots att slumpen avgör var en människa föds,
att nationalstaten sällan är den perfekta beslutsnivån och att världen blir
mer globaliserad håller mänskligheten krampaktigt fast i nationen.
Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av
världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva
efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar
av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan
mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett
demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.”
”Men den politiker som inte vågar tro på visioner, så även avlägsna
sådana borde istället syssla med rörmokeri.” (Expressen 6 juni 2001.)
Birgitta Ohlsson blev tyvärr inte rörmokare. Hon hade
antagligen åstadkommit mindre skada inom den branschen. För
sina politiska visioner och sitt nationella självhat belönades hon
med en utnämning till EU-minister i februari 2010. Alltid ett
litet steg på vägen mot ett världsparlament.
NATIONELLT SJÄLVHAT
Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Birgitta
Ohlsson har fel. Sveriges utveckling har inte kommit utifrån, om
man med utveckling menar invandring. Men här handlar det inte
om att vara sanningsenlig, inte alls. Syftet med de fyras uttalanden
är ett helt annat. Genom att under årtionden ständigt
smutskasta allt svenskt har man systematiskt velat undergräva och
beröva svenskarna deras nationella självkänsla och medvetet
skapat ett nationellt självhat. Det har varit ett viktigt led i att psykologiskt
bereda marken för massinvandring från andra länder
och kulturer.
”Liksom härskarna i Aldous Huxleys Du sköna nya värld har de
svenska politikerna avsiktligt avskaffat Sveriges historia i akt och mening
att klippa av det förflutna och, genom att göra invånarna desorienterade i
sin tidskänsla, göra dem lättare att manipulera” skriver den brittiske
journalisten Roland Huntford i Det blinda Sverige (1972).
Huntford var under många år korrespondent för The Observer
i Sverige och beskriver landet som en kontrollstat i klass med
mardrömsstaterna i Huxleys Du sköna nya värld och George
Orwells 1984.
Ett folk som fråntas rätten att vara stolta över sig själva och sitt
land har ingenting att sätta emot främmande invasionsstyrkor,
vare sig de kommer som fientliga trupper i krig eller genom
politiska beslut om massinvandring. Ett folk som har
långtidsmarinerats i nationellt självförakt kan inte förväntas göra
motstånd när främlingar tar över deras land.
Xenofobi, rädsla för det främmande, har vi hört talas om till
leda. Det kulturella självhatet är dess motsats. Den engelske filosofen
och författaren Roger Scruton har myntat begreppet oikofobi,
efter grekiskans oikos som betyder hem och fobi som betyder
rädsla. Den som lider av oikofobi är rädd för och föraktar sitt
eget ursprung.
Elitens förakt för det svenska är i förlängningen inget annat
än ett utvidgat självhat. Som trotsiga pubertetsyngel sparkar de
på de värden som de själva är produkter av. De har fastnat i ett
pubertetsuppror mot det egna hemmets auktoritet som har blivit
kroniskt. Efterhand har upproret mot ursprunget – nationen
– vuxit till ett kulturellt självhat. Ingenstans i världen är ”förkastelsens
kultur”, det nationella självhatet, så stark som i det
svenska elitskiktet. Den har utvecklats till ett slags ortodox trostillhörighet
som omfattar i synnerhet vänstersinnade och socialliberaler.
Det kroniska pubertetsupproret och den illa dolda aggressiviteten
förklarar varför i synnerhet vänsterradikala oikofober
genom historien med sådan hängivenhet har lierat sig med totalitära
stater med folkmord på agendan, som Sovjeunionen och
Kina. Insikten kan också underlätta förståelsen av orsaken till att
många västliga intellektuella uttryckte lättnad efter det islamistiska
terrorangreppet mot USA den 11 september 2001.
Oikofoberna förvränger den nationella lojaliteten till en västlig
konstruktion som används till att förtrycka icke-västliga kulturer.
Det nationella ses som ideologisk nationalism, som chauvinism,
intolerans och imperialism. Men det är skillnad på nationalism
och nationell lojalitet. Nationalism är en form av ytterlighet.
Den nationella lojaliteten är det som får oss att följa lagen,
att känna samhörighet, respektera och förstå varandra och att
känna social tillit. Att fördöma allt nationellt är samma sak som
att fördöma kärlek för att den i extrema fall leder till svartsjukemord.
Den öppna dörrens politik och flykten från ghettona
[...]
SKÖVLADE SVENSKA STÄDER
Ingen har frågat Södertäljeborna om de vill ha sin stad förvandlad
till ett Irak i miniatyr. Ingen har frågat Malmöborna om de
vill få sin stad totalförstörd på grund av våld och judeförföljelse
av muslimer från Mellanöstern. Ingen har heller frågat Landskronaborna
om de ville få sin stad ockuperad av tusentals människor
från det forna Jugoslavien.
Det har aldrig framgått av något partiprogram att avsikten var
att skövla svenska städer och samhällen och förvandla dem till
vålds- och oroshärdar med skottlossning, knivmord och ständiga
mordbränder. Svenska folket blev aldrig tillfrågat om den största
samhällsomvandling och samhällsförstörelse som har ägt rum i
modern tid. Självklart – om frågan hade ställts hade svaret blivit
revolt.
Den politiska klassen har gett bort något som inte tillhörde
den. Den har aldrig haft tillåtelse att göra städer och samhällen
runtom i Sverige oigenkännliga för de svenskar som lever där.
Fram till valet 2010 var det omöjligt för svenska folket att få
något som helst inflytande över invandringspolitiken, eftersom
samtliga sju gamla riksdagspartier är eniga om att fortsätta på den
inslagna vägen. Om man inte har lust att bo i ett Bagdad eller
Mogadishu i miniatyr är det enda som återstår att rösta med
fötterna, det vill säga flytta – om man har möjlighet.
Genom att flytta bort från mångkulturen gör svenskarna följderna
av den förda politiken synliga. Politikerna blir konfronterade
med resultatet av sin egen skapelse, och det är en utveckling
som vi bara har sett början av.
”JAG HAR FÅTT NOG”
I ett öppet brev till Södertäljes kommunalråd Anders Lago (s) i
Länstidningen den 7 oktober 2009 går Södertäljebon Annika
Thoresson till hårt angrepp mot den politik som hon anser
tvingar henne och hennes familj att flytta från staden – trots att
hon har bott där sedan hon var ett år gammal.
Hon skriver:
”Vad händer med min barndoms stad? Vart är vi på väg? Hur ska det
här sluta? Jag är uppväxt här, har mina rötter här. Jag har gillat
mångfalden. Nu har jag fått nog.
Jag fick nog när allting föll samman, när man ostraffat fick skjuta på
polishus, elda upp mataffärer, bilar och övriga byggnader, misshandla/
våldta kvinnor, män, unga och gamla, trots vittnen.
Det känns som att polisen har tappat kontrollen. Det känns som att i
Södertälje kan du göra precis vad som helst och komma undan med det.
Tyvärr har jag fått nog. Tyvärr kan jag inte låta mina barn växa upp
där jag växte upp” skriver Annika Thoresson och berättar att de
flesta barnfamiljer som hon pratar med också har planer på att
flytta.
”Det är smutsigt, stökigt och allmänt otrevligt att vistas i Södertälje
stad. I stället för att stå i Washington och prata om hur många irakier vi
har tagit in kanske du borde vända dig till Reinfeldt och slåss för att våra
poliser i Södertälje ska få mer resurser så att de har en möjlighet att lösa
lite fler av de brott som begås här.
Vi tar emot enormt många flyktingar som vi inte tar hand om, för vi
kan inte. Vi tar emot betydligt fler än avtalet med Migrationsverket.
Varför?
Södertälje har inte till uppgift att rädda världen. Du väljer att
blanda kulturer, religioner och människor med olika politisk åsikt i
samma lilla stad. Var gick det fel någonstans? Vad var det som gjorde att
du trodde att det här skulle fungera?” skriver Annika Thoresson.
Hon avslutar sitt öppna brev till Anders Lago:
”Jag kommer inom en snar framtid – om inget mirakulöst och
oförutsett händer – att lämna den här kommunen. Jag kommer att råda
alla jag känner att göra samma sak. Jag kommer att göra det för att jag
är rädd – inte så mycket för min egen del som för mina barns. Det som
har hänt i Södertälje de senaste 20-30 åren kommer att ta alltför lång
tid att reparera för att jag ska kunna chansa på att bo kvar.”
Strax därefter köpte Annika Thoresson och hennes familj ett
hus i en annan stad och flyttade. De var glada och lättade över att
lämna Södertälje.
Hur känns det för ett kommunalråd - eller för den delen en
rikspolitiker – att ta del av så välunderbyggd kritik och glasklara
slutsatser från en av sina egna invånare? När ”skatteunderlaget”
flyttar, det vill säga de som arbetar, sköter sig och bär upp kommunen
genom att betala skatt, och bara utgiftsposterna stannar
kvar – vad händer då? Och hur känns det i magen på ett kommunalråd?
Totalitära influenser formade Sveriges invandringspolitik
Regering och riksdag beslutade 1975 att Sverige skulle
förvandlas till ett mångkulturellt samhälle. Metoderna
för att genomdriva den nya modellen var starkt influerade
av socialistiska diktaturer som Sverige hade nära kontakt
med, framför allt östtyska DDR. Trettiofem år senare förvaltas
den mångkulturella politiken med oförminskad entusiasm av en
borgerlig regering och är numera gjuten i betong av en kaliber
som skulle klara slutförvaring av kärnavfall.
Beslutet uppstod ur ren villervalla och total brist på kontroll.
Allt tyder på att politikerna i riksdag och regering inte hade en
aning om vad de sysslade med när de från 1970-talet och framåt
öppnade Sveriges gränser för asylsökande långt utöver vad Genèvekonventionen
påbjuder. Hjärnsläppet var totalt. I den socialdemokratiska
regeringens proposition 1975:26 står att läsa:
”Det finns inte underlag för en mer preciserad prognos om den framtida
ut- och invandringen i Sverige.”
Hållningslösheten är påfallande. Detta är skrivet av politiker
som inte har någon som helst ambition att styra utvecklingen i en
för landet gynnsam riktning - det vill säga att bedriva politik.
Den enda orsak som går att urskilja är politikernas heta önskan
om att bli världsmästare i godhet och låta den svenska solidariteten
omfamna hela världen. Det var full fart framåt - utan planering,
konsekvensanalys eller kostnadsberäkningar.
Tjugosju år senare säger journalisten Thomas Gür i en intervju
i danska Jyllands-Posten:
”Vad var det man såg framför sig? Det var min utgångspunkt. Jag kom
fram till att man faktiskt inte hade tänkt över huvud taget. Och OM man
hade tänkt hade man sagt att det inte fanns något problem. Och OM det
var ett problem så var det ett problem som man lätt kunde lösa. Det är
typiskt för den moderna socialstaten att man har sett det som ett stycke
social ingenjörskonst och helt ignorerat det faktum att människor inte
byter kultur från en dag till en annan.” (Jyllands-Posten 25 maj 2002.)
Thomas Gür kom från Turkiet till Sverige som 11-åring 1970.
Som journalist har han intresserat sig för och skrivit flera böcker
om de tankar som ledde svenska politiker fram till den våldsamma
förändring av det svenska samhället som påbörjades kring
1970 när invandringen tog fart på allvar. Bland annat Staten
och nykomlingarna. En studie av den svenska invandrarpolitikens
idéer, 1996.
[...]
TOTAL KRAVLÖSHET
För invandrarna har valfriheten bara ökat. Kärnan i 1975 års riksdagsbeslut
var ett signum på total kravlöshet:
”Alla utlänningar i Sverige bör i princip ha samma rättigheter oberoende
av medborgarskap.”
Kravet på kunskaper i svenska språket för att få svenskt medborgarskap
släpptes i början av 1980-talet. Beslutet har inneburit
en katastrofal utveckling av svenskkunskaperna hos de nya
medborgarna, trots att undervisningen inom Sfi, Svenska för invandrare,
är gratis och eleverna till och med får betalt för att lära
sig svenska.
År 2007 läste 65 000 personer Sfi. 20 000 avbröt sina studier
utan godkänt betyg i någon enda kurs. Efter ett års undervisning
har bara 27 procent fått en godkänd betygsnivå. Reglerna motverkar
integration. Det är nämligen direkt lönsamt för invandrare
att gå på Sfi år efter år utan att prestera ett enda godkänt
prov. Så länge som man går där är man försörjd av det allmänna.
Det är bara att se till att utebli från proven eller göra så dåligt
ifrån sig som möjligt så är ens försörjning garanterad. Fungerar
även som en perfekt strategi för att aldrig behöva arbeta.
Stora grupper av kvinnor infinner sig aldrig ens till svenskundervisningen.
De är förbjudna av sina män att lämna hemmet.
Inom nästan samtliga områden – sfi, introduktion och arbete –
är resultaten sämre för kvinnor än för män. En majoritet av
invandrarkvinnorna kommer från kulturer där kvinnor inte förväntas
arbeta och försörja sig själva.
En politiker som själv är invandrare är i stort sett den ende
som har vågat säga sanningen om det mångkulturella samhället.
Så här sa Mauricio Rojas, invandrare från Chile och integrationstalesman
i folkpartiet, när han den 8 november 2006 i egenskap
av inhoppare uttalade sig i riksdagen:
”Multikulturalismen bygger på en utopisk syn på ett mångkulturellt
samhälle där inga grundläggande konflikter kan uppstå mellan olika
värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella
yttringar som både likvärdiga och berikande. En sådan föreställning inspirerade
den invandrarpolitik som Sverige antog i mitten på 1970-talet.
Den kulturella valfriheten blev nyckelbegreppet i denna politik. Inga preciseringar
av denna valfrihet gjordes, och inga eventuella värdekonflikter
antyddes. Det reflekterades inte ens över den uppenbara konflikt som kan
uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem
och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets
värdegemenskap.
Läget förbättrades knappast med skiftet från invandrarpolitik till integrationspolitik
i slutet av 1990-talet, där en opreciserad mångfald upphöjdes
till samhällsgemenskapens grund. Så devalverades de facto det
svenska språket och Sveriges kulturarv till ett bland många andra. Det var
som om landet plötsligt hade blivit ett oskrivet blad som nu skulle fyllas av
alla upptänkliga kulturella inslag. Det var en välmenande vilja att bejaka
det som kommer utifrån, som på detta sätt omvandlades till en
kontraproduktiv självförnekelse av det som Sverige har varit och fortfarande
är.”
[...]
MOHAMMED SKA HA JOBBET
Arbetsgivarna bombarderades med informationsmaterial och
nya pålagor. Det fastslogs att antalet arbetstagare på en arbetsplats
ska spegla den etniska sammansättningen i samhället i stort.
Företag med mer än 50 anställda blev skyldiga att upprätta
skriftliga ”handlingsplaner för etnisk mångfald bland personalen”
och under hot om vite och skadestånd ”bedriva ett målinriktat arbete
för att aktivt främja etnisk mångfald i arbetslivet”. Vidare ska
företagen årligen rapportera vilka ”mång faldsåtgärder” man har
vidtagit.
I praktiken innebar detta att ansvaret för att reda upp följderna
av invandringspolitiken vältrades över på arbetsgivarna.
De nya påbuden innebar också att det är fritt fram att diskriminera
svenskar i arbetslivet.
Om inte landsting och kommuner ökade takten i att anställa
invandrare skulle det bli fråga om kvotering av invandrare, ansåg
socialdemokraterna och miljöpartiet i en debattartikel 1999. Integrationsminister
Mona Sahlin (s) lade samma år fram ett be-
tänkande med en titel som var en order, ”Acceptera!”.
Det innehöll bland annat förslag om att företag som saknade
mångfaldsplan skulle sorteras bort som möjliga leverantörer vid
upphandling. Vidare skulle lärarkåren avspegla befolkningens
etniska sammansättning.
Begreppet ”etnisk kompetens” lanserades. Mona Sahlin uttryckte
det så här i en tidningsintervju år 2000:
-Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få
invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet. Det ska räknas som
ett plus att ha en annan etnisk bakgrund än den svenska.
Politikerna offrar sina medborgare på mångkulturens altare
Sverige har ett uppseendeväckande Europarekord. Enligt
en EU-rapport 2009 har vi flest anmälda våldtäkter i Europa
– 14 gånger fler än Danmark och dubbelt så många
som England som är tvåa på listan. 5 937 våldtäkter polisanmäldes
under 2009. En ökning med 9 procent från 2008. Det låter
kanske inte så alarmerande. Men från år 2000 är ökningen 193
procent. Från 1975 är ökningen ofantliga 673 procent.
Brottsstatistik ska ses och förstås i ett längre perspektiv. Ett
eller några få års perspektiv säger egentligen ingenting och kan
användas till att bevisa vad som helst. Det enhälliga riksdagsbeslutet
1975 om att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle
är en bra utgångspunkt för jämförande brottsstatistik, eftersom
det var i mitten av 1970-talet som Sveriges förändring
började ta fart på allvar. Vi hade haft en arbetskraftsinvandring under
1950- och 60-talen, men det var i och med den växande asylinvandringen
från utomeuropeiska länder från 1970-talet och framåt
som samhällsomdaningen började avspegla sig i brottsstatistiken.
Till och med Brå, i folkmun kallat Brottsförnekande Rådet,
uppger att bara 5 -10 procent av begångna våldtäkter polisanmäls.
Den verkliga skulle alltså vara 30 000 - 60 000 våldtäkter
per år på svenska flickor och kvinnor. Siffran kan vara ännu
högre, eftersom mörkertalet är svårt att beräkna.
5 000 våldtäkter varje månad.
Drygt 164 våldtäkter per dag.
Med den enorma omfattningen kan en mycket stor del av svenska
flickor och kvinnor räkna med att bli våldtagna någon gång i livet,
vissa upprepade gånger. När regering och riksdag inte bryr sig om
att fullgöra den uppgift de är satta att sköta, att skydda samhällets
svagaste invånare, då är det riksdag och regering som begår övergrepp
på sina svagaste. Det är av dem ansvar ska utkrävas för att de
inte fullgör sina skyldigheter.
Diagram 6.
Antalet anmälda sexualbrott i Sverige under 2009 var 15 693,
även det en ökning från 2008 med 9 procent. Våldtäkter och övriga
sexualbrott härjar som en epidemi i Sverige. Men det är en
tyst epidemi som vi aldrig hör talas om. Våldtäkter mot kvinnor
och barn skriver inte media om. Tidigare har man åtminstone
ägnat våldtäkterna obetydliga notiser. Nu gör man inte ens det
längre. Sexuella övergrepp har blivit vardagsmat som media inte
längre anser är värda att uppmärksamma. Svenska massmedia har
grundligt svikit sitt ansvar att informera om en av vår tids värsta
farsoter. Lydigt accepterar journalistkåren att förtiga 30 000 -
60 000 våldtäkter per år – en siffra som man annars bara finner
vid krigstillstånd.
Tigandet är en konsekvens av att journalisterna fullständigt
har anammat den politiska ideologin om det mångkulturella
samhället. Inte bara anammat - de har gjort sig till lobbyister och
under 40 års tid energiskt gått i bräschen för en massinvandringspolitik
som saknar motsvarighet i världen. Positiva aspekter
på mångkulturen har lyfts fram lika konsekvent och ensidigt som
de negativa följderna har mörklagts. Hellre än man sticker hål på
den offentliga lögnen godtar man under tystnad sakernas tillstånd
– men ser i sina egna liv till att hålla sig på behörigt avstånd
från den mångkultur som man utåt prisar så högt.
EN GRASSERANDE EPIDEMI
Att belysa den grasserande epidemin av våldtäkter och övriga
våldsbrott skulle obönhörligen punktera bilden av mångkulturen
som det ideala samhället. Det skulle innebära att politiker,
journalister och den övriga tongivande eliten erkände att de har
begått gigantiska misstag. Inte nog med det, de skulle också tappa
den gloria av godhet som de så omsorgsfullt har putsat på i
många år. Hela deras mödosamt uppbyggda självbild som ”progressiva”
och ”toleranta” skulle riskera att falla ihop som ett
korthus.
I Danmark polisanmäldes 431 våldtäkter under 2009. Sverige
har med sina 5 937 våldtäkter alltså 14 gånger fler anmälda våldtäkter
än Danmark. En högst anmärkningsvärd skillnad, i synnerhet
som det inte är så länge sedan de båda länderna hade
ganska likartad kriminalitet. Det borde vara en självklar uppgift
för massmedia att söka förklaringar till den dramatiska skillnaden.
Vad beror den på?
Journalisterna vet naturligtvis svaret. Och de vill inte att det
ska komma till allmänhetens kännedom, eftersom de tror att
sanningen kan ”öka främlingsfientligheten”. Det egendomliga är
att journalisterna är besatta av att motverka en företeelse som de
inte ens vet om den existerar. Det finns ingenting som styrker att
svenskarna är främlingsfientliga, tvärtom. Ändå ser massmedia
denna ”kamp” som ett av sina främsta mål - långt viktigare än det
professionella uppdraget att återge fakta.
Massvåldtäkter följer alltid i krigets spår. Vi är vana vid att
höra talas om dem från Kongo och andra krigsdrabbade länder.
Våldtäkter är ett av den anfallande maktens främsta vapen mot
befolkningen. Att skända kvinnor och barn drabbar inte bara de
omedelbart utsatta. Det slår ut hela det mänskliga kapitalet av
trygghet, tillit och stolthet hos befolkningen och får därmed
samhällsstrukturen i sin helhet att bryta samman.
Våldtäkter i andra länder kan vi läsa om i tidningarna och höra
talas om i TV-reportage. När samma sak pågår i Sverige i samma
omfattning som vid krigstillstånd – då sänker sig en öronbedövande
tystnad.
Våldtäkter mot barn under 15 år ökade under 2009 med
chockerande 38 procent, till 1 960 anmälda våldtäkter. I hela åldersgruppen
barn under 17 år anmäldes 2 900 våldtäkter. 14 procent
av offren var pojkar.
Här följer berättelsen om ett av många tusen fall av våldtäkt
mot barn. Offret är en flicka som bara är tolv år gammal. Men det
är inte hon som får myndigheternas beskydd. Det är gärningsmännen
som skyddas och går fria och därför kan upprepa sitt
brott – mot samma flicka. Det är en berättelse som är ohygglig.
Men den är sann. I Sverige frambär politikerna varje år 60 000
flickor och kvinnor som offerlamm på mångkulturens blodiga altare.
Hälften av Sveriges befolkning offras för att genomdriva en
politik som bara kan betecknas med ett enda ord: vansinne.
VÅLDTAGEN TOLVÅRING
Det här är berättelsen om Linda, tolv år.
”En tolvårig svensk flicka blir indragen i buskarna av ett gäng
asylsökande pojkar i 15-årsåldern. Där blir flickan våldtagen,
slagen, hotad till livet och tvingad till oralsex. Förbipasserande
hör att något är galet, förmodligen ser även flera vad som händer,
men få vågar ingripa. Någon har sinnesnärvaro nog att slå kortnumret
112. Polisen kommer, och de gör en anmälan eftersom
flickan inte vågar. Det blir polisförhör och läkarbesök.
Domen hos läkaren: Fullbordad våldtäkt gick inte att bevisa eftersom
flickan blev hysterisk i gynekologstolen när någon
närmade sig hennes underliv. Men DNA säkrades, och diverse
andra skador på kroppen som bevisar övergrepp. En mycket
kränkande behandling för en nyss våldtagen liten flicka. Svårt
nog för en vuxen, men detta barn var skräckslaget.
Domen hos polisen: Förhör. Frågor om hennes klädsel, frågor
om hon inte försökt locka till sig uppmärksamhet av äldre pojkar,
är hon oskuld, etc? Ytterligare ett övergrepp, nu från polisen.
Pojkarna blir anmälda till de sociala myndigheterna. Flickan
skiljs från sin trygghet, sitt hem och sin familj, och hamnar på ett
behandlingshem åtta veckor för att få hjälp att komma över sin
traumatiska upplevelse. Flickan kommer hem och upptäcker att
pojkarna är ute i samhället som vanligt. De kommer i gäng och
örfilar, slår och sparkar henne, hon blir upptryckt mot en vägg, blir
puttad i ett dike av två stora ”biffar” till storebröder, det kastas
glåpord, terroriseras, förföljs och kastas dödshot mot henne för att
hon har anmält dem. Hon har förstört deras heder, hon ska dö!
Fakta: Det var inte hon som anmälde. Det gjorde polisen som
kom till platsen, de såg ju vad som pågick.
Flickan är rädd för sitt liv, hon vågar inte vistas utomhus
ensam. Och det visar sig att hennes rädsla är befogad. När hon en
dag går hem till en vän ser pojkarna det. De går dit, tränger sig in
och våldtar flickan på nytt.
Denna gång går det att bevisa. Detta rättfärdigar de med att
hon har förstört deras heder genom att anmäla, nu ska hon få betala
igen. Nästa gång kommer hon inte undan med endast en
våldtäkt. Nu är de ju bara snälla, nästa gång tar de hennes liv!
Det har gått några månader och vad har då hänt med detta fall?
Pojkarna går omkring som kungar. Deras vänner och släktingar
skrattar rått åt de svenska myndigheterna som inget gör.
FLYKTINGAR I SITT EGET LAND
Flickan sitter i dag som fånge i sitt eget hem. Ringer det på dörren
kommer skräcken – är det DOM som kommer? Hon lider av
panikångest. Hon sover inte, hon har magkatarr och migrän,
visar även tecken på ett destruktivt självskadebeteende, både i
handling och tanke. Men hon får ingen hjälp.
Det som nu kommer att hända när myndigheterna har vänt
denna lilla svenska flicka och hennes familj ryggen är att familjen
kommer att splittras. Flickans mamma orkar inte mer, hon har
tagit beslutet att fly sin egen stad, för flickans skull.
Före november 2009 fanns det en svensk familj i en svensk
stad som trivdes med livet. Mamman gick till sitt jobb på
mornarna och barnen gick till skolan, precis som många andra.
De var trygga med sig själva, i sitt hem, i sin stad, precis som det
ska vara.
Denna familj finns inte mer. Den blev krossad av ett gäng invandrargrabbar
en dag i november 2009. Dessa grabbar blir inte
ens straffade, för de är ju redan ”skadade” pojkar, asylsökande
flyktingar.
Flickan och hennes familj blir flyktingar i sitt eget land.
Allt på grund av rädslan för att ta i med hårdhandskarna när sådana
här brott sker. I Sverige råder strutsmentalitet. Rädslan för att
brotten ska väcka rasistiska känslor och åtgärder gör att pojkarna
får gå lösa. Inte ens tidningarna vågar skriva om händelsen.
I Sverige i dag krossas en tolvårig flickas liv skoningslöst av ett
gäng invandrarpojkar.
I Sverige i dag går det ett gäng invandrarpojkar med en mycket
sned kvinnosyn som kommer att begå brott igen.
I Sverige i dag vänder myndigheterna en tolvårig flicka ryggen.
I Sverige idag finns det en svensk familj som är flyktingar i sitt
eget land.”
(Texten lades ut på en stängd Facebooksida den 25 mars 2010. Den är
något nedkortad och redigerad.)
Världsmästarna er, til tross for visse svakheter, en viktig bok. Når svenske medier nekter å gjøre jobben sin, er det prisverdig at noen andre forsøker å bøte på deres svik. Det er hva Julia Caesar har gjort. Når allskens ’eksperter’ vil ha oss til å tro at utviklingen i Sverige ikke er alvorlig, er det greit å kunne slå i bordet med dokumentasjon som forteller en litt annen historie.
Världsmästarna er ikke ment som en nøktern og balansert fremstilling av det som skjer i Sverige, men tvert imot som en brannfakkel og et vekkerop. Boken er et pasjonert kampskrift, skrevet i en blanding av oppgitthet, sinne og frustrasjon over det forfatteren opplever som et gigantisk overgrep fra maktelitens side; den må leses med det for øyet.
La det også være nevnt at politikere, journalister, redaktører, kommentatorer, byråkrater, forskere, forsvarsadvokater, riksadvokater og andre representanter for samfunnselitene som ikke kan fatte og begripe hvorfor det ulmer slikt et raseri i folkedypet rundt omkring i de skandinaviske landene, vil kunne få god hjelp av Julia Caesar.
Den som tenker at Världsmästarna ikke bare er litt ensidig eller tendensiøs her og der, men at den rett og slett gir et falskt bilde av hva som skjer i Sverige generelt og Malmö spesielt (se ovenfor), bør lese A-Magasinet nr 3, 20.01.2012 (Aftenposten). På forsiden ser vi bildet av en gjennomhullet balkong (formodentlig etter skyteepisoden 17.09.2011, der det ble skutt mot en mann på en balkong, uten at man lyktes i å få has på ham), og teksten «Gangsterbyen – i Malmö er fem drept på få uker».
Inne i bladet finner vi artikkelen Fryktens by (side 10 – 23), som kan fortelle at i løpet av det siste, snaue året har det vært hele trettifire (34!) skyteepisoder i Malmö, åtte av disse med dødelig utgang. Mordene skjer gjerne på åpen gate med mange vitner, men bare et lite mindretall av dem blir oppklart. Få eller ingen tør å vitne, for her er det de kriminelle gjengene som rår grunnen.
Området rundt Ramels väg, stedet der den femten år gamle skolegutten Ardiwan Diaa Samir ble henrettet 01.01.2012, beskrives slik (side 12, min uthevelse): «Her har politiet patruljert området døgnet rundt de siste årene. Hverken beboere eller politi har helt vent seg til det, men skuddvekslinger, steinkasting, brennende biler, ran og knivstikking er blitt en del av hverdagen. Bak de brune husfasadene regjerer gjengene Black Cobra og K-falangen.»
Politimannen Daniel Regnér uttaler (side 12, min uthevelse): «– Dette er noe som sakte har vokst frem. Vi har vært klar over at utviklingen har gått i denne retningen. Det har vært forferdelig her, lenge. Da jeg pratet med de kriminelle for noen år siden, sa de at dere kommer til å få et helvete når de små vokser opp. De eier ikke oppførsel, de har ingen retningslinjer slik som oss, de er helt syke. Det er dette vi ser nå, sier Daniel. Han blir stoppet av flere mens vi er ute og går. Vi er redde, sier de. Det skjønner Daniel.»
Joakim Palmkvist har jobbet som krimreporter i Malmö i femten år, og uttaler til A-Magasinet (side 17): «– Malmö er en delt by. De siste 20 årene har et todelt samfunn vokst frem, et samfunn med en underverden av alt fra tunge kriminelle på noen [hundre] personer til en krets på flere tusen unge. De har sine egne lover og sitt eget rettssystem, der vitner straffes og konflikter løses internt.»
Det er slik det går når integreringen ikke holder tritt med innvandringen.
Tilbake til HonestThinking